Ida-Marie Isaksson

Här kommer min förlossningsberättelse som utlovat!

Kl 07:30 den 21/12 vaknar jag av en sammandragning. Det känns annorlunda än de sammandragningar jag haft tidigare. Det gör lite ont och smärtan är lokaliserad nertill under naveln. Jag somnar om till och från men vaknar vid varje sammandragning och kan tillslut inte somna om.

Kl 9 laddar jag hem en värktimer-app och börjar klocka sammandragningarna som kommer oregelbundet (2-7 minuters mellanrum) och varar 1-2 minuter.
Strax efter 9 vaknar M och jag berättar för honom att jag har sammandragningar som känns annorlunda. Han blir klarvaken på 1 sekund haha! Jag kliver upp och tar en lång dusch, tvättar håret och fixar mig iordning som vanligt. Duschen gjorde att sammandragningarna minskade i intensitet och blev mer oregelbundna, vissa kändes knappt alls. Vi tänkte att de bara var förvärkar.

Vid 11 får jag en stark sammandragning. Micke åker och handlar och under tiden han är borta sitter jag och svarar på mail och stökar undan lite jobb. Sammandragningarna blir under tiden mer regelbundna med ca 7 minuters mellanrum, de vara ca 1 minut. Vi är fortfarande helt övertygade om att det är förvärkar och vi fotar magbilder, städar hemma och väntar på att det ska avta. Så fortsätter det under dagen. 5-7 minuters mellanrum och helt hanterbara smärtmässigt. Mellan värkarna har jag inte ont alls. Jag sitter på pilatesbollen och guppar framför tv’n.

Vid 16 börjar jag bli trött och lägger mig för att vila. Men att ligga ner går inte alls, det gör alldeles för ont när värkarna kommer. Jag lägger mig på soffan och ställer mig upp vid varje värk. Smärtan är fortfarande hanterbar och sitter bara fram under navlen och i ljumskarna. Jag trampar liksom och det lindrar.

Kl 17 äter vi middag. En rejäl portion kycklinggryta och ris går ner. 5-6 minuter mellan värkarna.

Kl 19:15 Nu börjar värkarna kännas lite mer och när vi plockat undan middagen ringer jag till förlossningen för att höra vad jag ska göra här näst. Jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna sova på natten om det fortsätter såhär. Förlossningspersonalen noterar att mina värkar är ganska korta och iom att ingen slempropp har gått så tror hon inte värkarna har någon effekt. Hon säger att jag får komma in på kontroll om jag vill men att jag lika gärna kan stanna hemma ett tag till om jag tycker det går bra.

Min enda målsättning och vision med förlossningen var att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och jag kände absolut ingen stress att åka in. Smärtan var helt kontrollerbar. Inte värre än migrän eller mina axelsmärtor. Dessutom kunde man ju räkna ner när man visste att de skulle avta. Jag testade TENS en gång men eftersom jag inte hade ont bak på ryggen tyckte jag inte att den gjorde någon nytta. Bäst var att hålla om M’s hals eller luta mig över bänken och trampa med benen. Jag tog en till dusch och tog mig igenom värkarna med duschsstrålen cirkulerande mot magen. Jätteskönt! Här blev jag helt plötsligt sugen på kaffe, så jag drack två koppar kaffe medan jag stod i duschen. Tillslut fick jag avbryta duschen då jag blev alldeles för varm. HAHA!

Kl 20 Ute ur duschen och vi whatsappade lite med bror och hans tjej. Vi trodde fortfarande inte riktigt att det var allvar. ”Du känner när det är på riktigt” stämde inte riktigt på mig. Det gör dock ordentligt ont nu så vi bestämmer oss för att göra oss iordning och åka in på kontroll för att se om detta var ”the real del” eller inte.

Kl 20:30 Vattnet & slemproppen går medan jag står i i bara underkläder och sminkar mig. Vattnet var blodblandat och jag fick lite panik (placentavlossning tänkte jag men M lugnade mig för han hade hört att det kunde vara lite blodblandat vatten). Jag skriker till M att ringa förlossningen NU. Han far runt lite som en yr höna innan han hittar telefonen och ringer in. Anger fel personnummer och är lite stressad. Under tiden har jag en enda jättelång värk som gör ONT. Nu är det på riktigt, nu måste vi in! M skulle hämta ett par trosor åt mig och kommer med hela troslådan och häller ut den på badrumsgolvet. Småstressad stackarn! M packade in grejerna i bilen, vi tog en selfie i hallspegeln (jo det hann vi med, kl 20:52) och sen åkte vi!

Kl 21 var vi uppe på förlossningen och fick ett rum. Jag bytte om till den snygga landstingsskjortan och nättrosor. De satte på en CTG och försvann sedan snabbt då det var skiftbyte. CTG’n hade dålig kontakt och V’s hjärtljud var svåra att få upp på monitorn, det gjorde mig nervös där jag satt på sängkanten. Vi plockade fram kameran och tog några bilder, fortfarande inte jättejätteonda värkar.

Kl 21:30 kommer nattens personal in. De beordrar mig att lägga mig på rygg för undersökning. Jag ville absolut inte ligga ner då jag tyckte värkarna gjorde så ont då. Men då plockade de fram lustgasen och det tog toppen av smärtan. CTG’n satt fortfarande jättedåligt och V’s hjärtljud verkade vara låga de stunder de syndes. De undersökte mig och satte en hjärtljudselektrod på V’s huvud istället, för att ha bättre koll. Nästan direkt hörde jag att han hade lite låga hjärtljud, och jag fick lägga mig på sidan. Åh vad rädd jag blev. Detta var min fasa! Jag var förresten 6 cm öppen och hade ”mjuka kanter”. Lustgasmasken var grym som andningsprofylax, jag fokuserade bara på andningen och det hade nog lika gärna kunnat vara syrgas i den där masken.

Kl 21:45 V’s hjärtljud svajar och läkare + barnläkare tillkallas. De började sätta PVK + värkstimulernade och ID-band. Jag bad om epidural och sköterskan måste ha fått hålla sig för skratt. Jag fattade inte att det var så nära. Plötsligt känner jag ett tryck neråt och det gick bara inte att andas genom värkarna längre. Jag ville krysta. Micke ryter i lite till personalen eftersom jag hör att hjärtljuden är låga och är lite panikslagen men de säger ingenting. Jag vill ju veta, det står tydligt i min journal. Läkaren säger att det är okej i nuläget. Det beror på att han kommer så snabbt. Jag blir frånplockad lustgasen, nu måste jag fokusera på att krysta, han måste ut! Jag hade lite dålig teknik början men efter några gånger fattade jag galoppen.

Kl 22 Hjärtljuden är fortsatt lite svajiga och de beslutar ett sätta en sugklocka för att hjälpa honom ut. I samma stund som de sätter klockan så går hjärtljuden upp. Underbar musik! Två eller tre krystvärkar senare var han ute, de behövde inte använda sugklockan så mycket utan hade den mest där för säkerhets skull.

Kl 22:07 Såg vår lille prins dagens ljus. Vi höll på att missa hela spektaklet, förstod inte att han skulle komma så snabbt utan fokuserade mest på att krysta rätt. Ut kom en liten skrikandes kille och det första jag såg var att han hade bra tonus (muskelspänning). Skönt! Apgar 9,10,10 och barnläkaren var inte kvar i rummet. Och OJ vilken liten plutt! Och pappas långa fingrar! Han mådde alldeles utmärkt och fick ligga på min mage direkt. LYCKA! Pappan fick klippa navelsträngen och sedan hjälpa till att tvätta, sätta på blöja, mäta & väga. 2660 gram liten och 48 cm lång. Född i vecka 37+4. alltså 2 1/2 vecka för tidigt.

Förutom det här med hjärtljuden så var min förlossning helt fantastisk! Bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hanterade smärta mycket bättre än vad jag trodde. Sen när vattnet väl gick så gick det så sjukt fort (1 timme på förlossningen) och det var lite skrämmande, men det gick ju bra med både mig och Vincent. Tur att han var så liten. Jag var knappt trött efteråt och inte spec hungrig heller eftersom jag hade ätit middag bara någon timme tidigare. Micke fick ta ansvaret för att äta förlossningsfika.
Nästa gång åker vi nog in lite tidigare. Men eftersom min slempropp inte gick och jag hade så korta värkar så var det inte så lätt att veta.

M var fantastisk. En klippa och trots att det gick snabbt hann vi skratta lite mellan värkarna. Hade inte velat göra det utan honom!

Vinnie fattade snabbt det där med att äta och bajsa och vi var ganska självgående på BB. Eftersom han var så liten ville jag vara säker på att amningen fungerade innan vi åkte hem och han vände i vikt redan dag 2. Så på julafton tog vi hem vår skatt.

Charles Vincent Dahlberg ♡